Ragnhild wrote:Det jeg vil fram til og som du er inne på, er hvor store ressurser skal vi bruke på å berge liv og til hvilket liv?
Vi bruker store ressurser på å berge for tidlig fødte barn. Minste som er berget i Norge er vel under 600 gram i fødselsvekt og har knapt vært gjennom halve svangerskapet. 22 til 24 uker og knapt 600 gram er lite, og hverken kropp eller hjerne er utviklet så mye at barnet klarer seg uten respirator og annet medisinsk teknisk utstyr. Og hvilket liv berger vi dem til?
Ja, det er stort at vi klarer å holde liv i sånne små nurk, men når vi ser på hvilke hjerneskader de kan ha pga. at de ikke har fått utviklet seg under normale forhold, mener jeg at spørsmålet er berettiget. Og det samme i andre enden, hvor store skader, og i hvilken grad kan vi tilby de som sitter med tildels store skader etter en ulykke, et verdig liv. Noen kan ikke kommunisere såpass med omverdenen at de får sagt hva de føler om å være lenket til rullestol/seng pga store skader, og de er prisgitt at vi kan og vil stille opp med de ressursene som trengs for å gi dem et minimum av omsorg.
Jeg mener ikke at vi skal slå av respiratoren, eller nekte å gi omsorg til alvorlig skadde mennesker. Men jeg mener at vi må være villige til å diskutere hvor grensene går. Om vi kan bruke ressursene bedre og på en måte som øker sjansene for at alle får et verdig liv, også med store skader eller en litt tidlig start på livet.
Kanskje vi trenger å ha folk rundt oss som har så store vansker med daglig stell at de trenger vår omsorg, sånn at vi ikke glemmer vårt eget liv, og hvor sårbart det er?
Akkurat nå stiller jeg spørsmålet, jeg har ingen klare svar, bare erfaring fra begge deler, for tidlig fødte barn og folk med tildels store vansker etter traffikkulykker. Og den erfaringen sier meg at vi kanskje trenger å se vårt eget funksjonsfriske liv litt i relieff mot de som ikke har et like greit liv.
Det är klart att man måste kunna diskutera vad priset för att bärga ett liv ska vara, då utan den ekonomiska aspeken i tankarna, men mer det som handlar om livskvalitet osv, både för den som är drabbad av skada och för de som ska viga sitt liv åt att ta hand om den skadade, och andra personer som påverkas direkt. Problemet är ju att en del av att sätta de gränserna handlar just om det du inte vill snacka om, att slå av respiratorn eller upphöra att ge livsnödvändig omsorg.
Detta är bekanta frågeställningar hemma hos oss, eftersom min fru jobbar på nyfödtposten och har detta som sitt dagliga arbete (well, nattliga mest faktiskt, men skit samma), samt på avdelningen för grovt hjärnskadade barn.
I princip så är min uppfattning att man ska dra gränsen där det finns en rimlig chans att man kan räddas till ett meningsfullt liv. Av det följer att man måste fastställa definitionen av "en rimlig chans" och "ett meningsfullt liv", och det är ju det som är så svårt.
Men så länge vi snackar om majoritetstal (alltså det går oftast och uppenbart bra), som i airbagexemplet, så är det en självklarhet (imo) att man gör det man kan för att rädda livet. Man kan ju inte säga att "eftersom det finns en risk för att detta inte går så bra som det brukar, så skiter vi i hela grejen".
Tror ikke de tenkte så mye på hva som kunne skje dersom de velta. De gærne har det godt, eller O hellige enfold 
